Jag har varit bisittare på sjukhuset. En planerad operation och inget allvarligt.
Men ändå sjukhusmiljö med ljud, lukter och uttryck. Jag beundrar alla som jobbar i vården, det är inget jobb för mej. Jag vill också tala om att både sonen och jag är imponerade, tacksamma och mycket nöjda med omhändertagandet vi fick.
Som bisittare är man ju inte expert.
Därför blir man förvirrad över uttryck som "Sköterskan är försenad för hon är på MR."
eller
"Ska vi titta på lådan nu då?"
Då går man och funderar över vilken låda. Sonen säger inget, inte jag heller. Så till slut kommer den där lådan fram. Det är en låda med olika saker som kommer att användas. T.ex. det de sätter i armen inför operationen, ett plaströr som inte är en nål, detta upprepas och vi får också känna på plaströret om vi vill, bandet som man drar åt om överarmen, munstycket som man kan få andas i vid operationen m.fl. saker
eller
rundvisningen som jag verkligen uppskattar och personalen från lekterapin som är fantastiska och vill tala om vad de har att erbjuda. Kanonbra! Sonen som är 15 år tackar nej till clownbesök och säger till mej efteråt: " De tror visst att jag ska stanna här länge, jag skulle väl hem imorgon?"
eller
som idag när mandlar och polyper är borta och doktorn säger att vi kan åka hem , då upprepas detta budskap av flera personer: " Vi ska bara ta bort nålen först."
Då funderar jag över om det verkligen är en nål och att de bara lagt ett plaströr i lådan för att lugna.....
Det var inte tal om lekterapi för 15-åringen. Han sov sej igenom hela dygnet på sjukhuset och reste sej upp helmotiverad när det var klart för hemfärd. Ingen annan sysselsättning behövdes här.
Idag hemma såg jag återigen den fågel som jag funderat en del över vad det är för sort.
Trodde först att det var en gärdsmyg som rörde sej på backen men såg direkt att det var det inte. Tänkte att det såg ut som en rödhake utan röd färg.......
Efter att ha letat i fågelböckerna har jag konstaterat att det är en järnsparv.
Skulle jag fånga den på minnesbrickan kommer det upp en bild här så småningom.
Utsidan på min fågelbok visar ingen järnsparv.
Men ändå sjukhusmiljö med ljud, lukter och uttryck. Jag beundrar alla som jobbar i vården, det är inget jobb för mej. Jag vill också tala om att både sonen och jag är imponerade, tacksamma och mycket nöjda med omhändertagandet vi fick.
Som bisittare är man ju inte expert.
Därför blir man förvirrad över uttryck som "Sköterskan är försenad för hon är på MR."
eller
"Ska vi titta på lådan nu då?"
Då går man och funderar över vilken låda. Sonen säger inget, inte jag heller. Så till slut kommer den där lådan fram. Det är en låda med olika saker som kommer att användas. T.ex. det de sätter i armen inför operationen, ett plaströr som inte är en nål, detta upprepas och vi får också känna på plaströret om vi vill, bandet som man drar åt om överarmen, munstycket som man kan få andas i vid operationen m.fl. saker
eller
rundvisningen som jag verkligen uppskattar och personalen från lekterapin som är fantastiska och vill tala om vad de har att erbjuda. Kanonbra! Sonen som är 15 år tackar nej till clownbesök och säger till mej efteråt: " De tror visst att jag ska stanna här länge, jag skulle väl hem imorgon?"
eller
som idag när mandlar och polyper är borta och doktorn säger att vi kan åka hem , då upprepas detta budskap av flera personer: " Vi ska bara ta bort nålen först."
Då funderar jag över om det verkligen är en nål och att de bara lagt ett plaströr i lådan för att lugna.....
Det var inte tal om lekterapi för 15-åringen. Han sov sej igenom hela dygnet på sjukhuset och reste sej upp helmotiverad när det var klart för hemfärd. Ingen annan sysselsättning behövdes här.
Idag hemma såg jag återigen den fågel som jag funderat en del över vad det är för sort.Trodde först att det var en gärdsmyg som rörde sej på backen men såg direkt att det var det inte. Tänkte att det såg ut som en rödhake utan röd färg.......
Efter att ha letat i fågelböckerna har jag konstaterat att det är en järnsparv.
Skulle jag fånga den på minnesbrickan kommer det upp en bild här så småningom.
Utsidan på min fågelbok visar ingen järnsparv.
Här kommer ett klipp ur dagens lokala tidning.
Min absoluta favoritserie.
Koppla inte samman serien med att jag varit bisittare för då är det helt OK att be mamma om hjälp. Dessutom har det varit måttligt av den varan. En sovande varelse behöver inte så mycket hjälp. Jag har läst, stickat och blivit bjuden på mat. Ganska bekvämt.
