Saknad

Igår fick vi veta att vår älskade katt Zigge, som inte kom hem i söndags kväll, var död.

I söndags kväll satt jag i solstolen i trädgården när Zigge kommer fram till mina fötter och jamar och tittar på mig, det känns som om han vill något. Jag böjer mig ner och lyfter upp honom. Han är otroligt tillgiven. Han lägger sig på mitt bröst och sträcker ut tassarna upp mot halsen och börjar ”trampa”. Jag är bar i halsen och det känns stickigt av klorna så jag försöker försiktigt flytta hans tassar längre ner mot tröjan men tassarna flyttar han snabbt uppåt igen. Han tittar på mig, rakt in i ögonen. Jag ser honom så nära i ansiktet att jag ser precis hur virvlarna i pälsen går åt olika håll vid hans lilla nos och jag tänker: ”Nära varandra har vi varit, men inte så här, så har jag inte sett dina virvlar i ansiktet förut.” Sedan säger jag något högt till Zigge som jag inte vet vad det kom ifrån: ”Var rädd om dig nu Zigge när det är mycket trafik på vägarna, du vet att katten jag hade när jag var liten, han blev bara någon månad gammal, sedan han blev överkörd av en bil.” Varför sa jag det? Den här stunden med Zigge var magisk och när han inte fanns i huset på måndagsmorgonen förstod jag direkt att något hade hänt. inte förrän igår, torsdag, fick vi svaret. Kände Zigge detta på sig? Kände jag detta på mig? Eller vad var det som gjorde denna stunden så full av intensiv närhet? Det får jag aldrig veta. Men jag har tack och lov fått veta vart Zigge tog vägen.

Efter att vi igår annonserat i lokaltidningen ringde en kvinna. Hon hade hittat Zigge påkörd och död i måndags morse. Denna fantastiska kvinna hade kört honom till polisstationen och lämnat in honom där. Nu ringde hon också och berättade detta, vilket var så skönt för oss. Vi kunde slippa vara oroliga över att han inte hade det bra. Jag var på polisstationen igår och såg att det var han. Han var öronmärkt och registerad hos både Sverak och Svenska kennelklubben. Då tror man att polisen tar reda på vem som äger katten och meddelar ägaren vad som hänt. Det gjorde polisen inte! De sa t.o.m. att han inte var märkt! Man tror också att polisen -  när det på tisdagen kommer in en polisanmälan om en försvunnen katt där det klart och tydligt står beskrivet hur katten ser ut, vad den har för halsband på sig och vilken märkning den har i örat - skulle kolla om de har någon katt i polishuset som stämmer med detta. Det hade de nämligen haft. Det fanns en enda katt på polishuset! Min känsla är att man från polisens sida inte bryr sig. Det är väl ett för simpelt ärende att spåra en död katt. För oss betydde detta jättemycket och jag har själv lärt mig nu att ser jag en död katt ligga i vägkanten så ska jag stanna och ta hand om den för troligen är det någon som saknar det lilla livet. Man lär så länge man lever. Jag har också lärt mig att här finns ett djurkrematorium i vår lilla kommun och dit kommer vi att lämna Zigges kropp.

Nu är jag lika gäspig som Zigge här, så jag ska gå och lägga mig.

Saknaden av Zigge är stor men störst kommer troligen saknaden att vara när "soffsäsongen" gör sitt intåg. För så här har Zigge och jag tillbringat åtskilliga timmar ihop:

God natt alla!