Helgbilden

I helgen har det varit mycket dator, kamera och bilder. Försökte lära mig en del av all den teknik min nya lill-kamera innehåller. Till hjälp hade jag så klart you tube. Vad kan man inte hitta för instruktionsfilmer där?

Lärde mig att wifi-koppla kameran med i-phonen och kunde då ha i-phonen som fjärrkontroll till kameran. Jag kunde alltså se bilden i i-phonen, jag kunde zooma och knäppa bilden via i-phonen, dessutom lagrades bilden både på kamerans minneskort och i i-phonen. Otroligt mycket teknik. Min ständige följeslagare fick helt ovetandes (han sov ju sina dagliga timmars skönhetssömn) agera fotomodell.

BP tyckte jag skulle döpa min nya lilla Nikon. Hon säger att sådana saker måste ha namn. Hennes kamera heter Sonny och jag vet att hon har andra tekniska prylar som fått namn. Vill minnas att hon reste till Polen med Mats och sin make. Mats var då hennes bärbara dator. Jag funderade på det där. Jag har aldrig haft namn på mina ägodelar och det kan ju missuppfattas vem man är ute med. Men det är klart att om hennes Sony heter Sonny kan ju min Nikon heta Nikke. Så är jag ute med Nikke, vet ni nu vem jag är ute med.

Helgbilden

Så har 10 dagar av de 100 gått, 90 återstår.

Hopp

Namnet till trots finns det, enligt min tolkning, mycket inneboende hopp hos människor vid Klagomuren i Jerusalem.

Hopp om att få några shekel för dagens uppehälle.

 Hopp om att bli bönhörd sida vid sida med dem som har hopp om att bli bra på bild.

Hopp om att hitta ett bra ställe att lägga sin bön.

Kameran

Kameran har följt mig sedan jag var 7 år och hade pappas gamla Kodak instamatic 100 i handen. Kommer ni ihåg den kameran? Jag kommer speciellt ihåg avtryckarknappen, långsmal i metall, och så blixten som åkte upp inifrån kameran. Minns också så väl när jag fotat några ekorrar som jag var så stolt över. När filmen var framkallad var besvikelsen stor då ekorrarna var så pyttesmå och mörka där uppe i trädet. Som 13-åring hade jag foto i Fritt valt arbete i skolan och fick i födelsedagspresent en Olympus trip 35. Den finns nu bland mina andra före detta kameror,  Nikon FG 20 och Canon Powershot G 2, som jag skrivit om förut.

Tro det eller ej men jag har en nykomling i min samling. En Nikon Coolpix AW110. Den nyaste modellen AW 120 släpptes i dagarna men jag köpte förra modellen. 

Vad är då syftet med denna kamera? Jo jag ska ha den som allväderskamera! Ett komplement till Nikon D90. I golfbagen, i fickan, i ryggsäcken, på stranden, i handväskan. Nu fungerar min i-phone som den där alltid-till-hands-kameran, men den tål inte regn och den har inte tillräcklig kvalité för att jag ska vara nöjd. Den ska också vara snabbanvänd, det handlar om snapshots. Just nu tycker jag mest att den är söt att titta på. Har inte lärt känna den ännu och vet inte om jag kommer att bli nöjd. Fascineras över att den har kompass, gps och att den går att wifi-koppla. Vilken utveckling! Skulle jag nu få för mig att någon gång åka till Maldiverna så kan jag ju dyka med den också.......

Att resa

är att ta del av upplevelser, att ta del av kunskaper, att ta del av historia, att slås av hur hela världen hänger ihop. Att resa visar hur små vi är i ett stort sammanhang och för mig personligen blir jag alltid så nyfiken och en aning frustrerad av hur lite jag kan och vet. 

Titta på bilden här. Visst blir man nyfiken? Vad händer på andra sidan? Vad ser kråkan uppifrån sin vy? Så är det med mig. Jag vill veta mer och jag kan bli frustrerad över att jag inte vet mer trots min ålder.

Jag gillade aldrig historia i skolan och jag är verkligen urusel på historia. I alla fall en viss sorts historia. På bilden under syns gamla Jaffa. Längst till höger ute i havet syns en sten. 

Det är en av de stenar där det sägs att Andromeda blev fastkedjad. Jag hade ingen aning om berättelsen om Andromeda eller Medusan. Men min son kunde genast berättelsen om detta. Han kan en hel del om mytologiska berättelser, ja båda mina söner är insatta i det. En förklaring är säkert intresset, en annan som är viktigare när det gäller andre sonen, är datorspel. Det är faktiskt så att det finns en hel del historia i datorspel. Det har hänt flera gånger att de kunnat reflektera över historiska berättelser med olika datorspel som referens.

Vart leder trappan? Upp till gamla Jaffa. Spännande!

 Där Simon the Tanners hus finns. Där Napoelon härjade. Två helt olika epoker och här gick vi nu 2014.

Här finns St Peters church som byggdes på 1600-talet. En helt annan arkitektur. En kyrka som till skillnad från de flesta kyrkor har altaret vänt mot väster. Därför att den följer en direkt linje till Peterskyrkan i Vatikanen. Fascinerande. Jag slås av att man reste och kunde så mycket förr. 

I den här kyrkan hålls mässor ofta. Det är en mängd nationaliteter som har mässor här och när vi gick in i kyrkan var det en västafrikansk mässa. Kläderna sprakade av färger och jag vill säga att stämningen i kyrkan också sprakade bl.a. var det applåder.

På 80-talet läste jag etnologi på universitet och först då fick historia en annan dimension för min personliga del. Här handlade inte historia om krig, olika slag och årtal. Etnologin handlade om hur människan lever och varför. Vi började i gamla bondesamhället och gick fram till idag och det förklarade en hel del av hur vi har det idag. Vi läste om mat, om kläder, om hur hus byggdes och byggs, vilka färger husen haft och har. Vi läste om traditioner, om folktro. Fantastiskt roligt. Det kom nära mig på ett annat sätt och jag skulle kanske önskat att historieundervisningen när jag själv gick i skolan börjat hos oss själva och gått bakåt i tiden.  

Al Bahr  moskén är den äldsta moskén i Jaffa. Man vet inte hur gammal den är. Man har via en tavla kunnat spåra den och vet därför att det är den äldsta. 

Konstens betydelse i samhället är viktig både för historien och för välmåendet. Jag älskar att se på konst. Självklart besökte vi Tel Avivs konstmuseum. Här gör jag ett (2:a gången på 5 år) undantag och låter någon annan hålla i kameran medan jag själv går mot entrén. Spännande arkitektur och som med det mesta i Tel Aviv är det vitt.
Tel Avivs konstmuseum gav mig mest vad gäller arkitekturen. Inne i muséet var det enorma ytor och om jag får uttrycka mig så var det mycket "waist area". Självklart såg vi en hel del intressant konst men det jag tyckte det var för utspritt både för känslan och orken.

Själv föredrar jag modern konst men min 21-årige son föredrar historisk konst vilket ger mig nya vyer. Så mycket historia som finns bevarat i tavlor. Men även i modern konst finns det historia. Jag förstod väl inte förrän efter vårt besök att det måste varit en textil Medusa som slingrade sig ända nerifrån foajén i konstmuséet och upp till andra våningar. Eller har jag fel?

Jag läste bara A-kursen i etnologi på 80-talet. Mitt mål var då att bli informatör. Det blev jag inte. Varför? Sviktande självförtroende tror jag när jag ser tillbaka på det idag. Kursen i informationsteknik är det roligaste jag läst någonsin! Detta var mitten av 80-talet och jag antar att det hade varit helt annorlunda idag. Vi hade overheadapparater och blåstenciler, vi köpte bokstäver i olika typstilar som vi klistrade fast. Men vi hade både TV-studio och radiostudio. Den tekniken är säkert milsvid ifrån dagens teknik men jag tror att det som handlade om hur man gör muntlig framställning inte skiljer sig så mycket idag från då. Jag hoppade av detta då jag blev lite avskräckt av en från näringslivet som var och pratade med oss. Jag minns fortfarande hur han pratade om att vara stresstålig, att sälja sig själv och att ha många bollar i luften. Detta har jag inte ägnat så mycket tankar åt förrän på senare år. Yrket jag till slut valde - lärare - har förändrat sig mycket och jag vill påstå att jag inte är ensam om att återkommande fundera i banorna om vad man skulle kunna göra istället. Då hamnar jag i dilemmat, som är ett dilemma jag ofta återkommer till, att jag kan för lite. Jag har alltid haft en dröm om att vara expert på något. Hur är verkligheten? Jo jag är en typisk sådan som kan "för lite" om "för mycket". Frustrerande. Jag har utöver min lärarutbildning universitetsstudier i statskunskap, etnologi, konflikthantering samt barn- och ungdomslitteratur. Men allt har jag bara läst grundkursen i. Skulle jag valt yrke idag skulle jag absolut valt någonting med foto och information.

Men som den lilla fågel jag är kommer jag nog att hålla mig till mitt näste. Möjligen blir jag en flyttfågel.

Flera av de resor jag gjort har gripit mig starkt. Tel Aviv/Jerusalem tillhör de som gjort stort intryck på mig. Tel Aviv - en smältdegel. Så mycket olika människor med olika kulturer som samsas i en storstad som inte känns som en storstad.
En annan smältdegel jag varit i som gjorde starkt intryck på mig är Sydafrika och Kapstaden. Skillnaden jag direkt tänker på är att där vågade man inte röra sig fritt. Man blev hela tiden tillsagd att vara i sällskap med andra. Det kände jag inte här. Jag ska återkomma med reflektioner om hur människor lever bredvid varandra i Tel Aviv.

Tur att min blogglust kommit tillbaka, jag som var nära att lägga ner min blogg i december. Nu har jag dessutom anmält mig till Blogg 100. Vi är över 700 bloggare i Sverige som har som utmaning att göra 100 blogginlägg i rad. Utmaningen slutar med ett seminarium i Stockholm.

En vandring från gammal till ny bebyggelse.

Innan jag startar vandringen vill jag ge staden.arkitekt.se en eloge. Jag har precis lyssnat på en entimmes podcast-sänding om Tel Aviv och Jerusalem som städer. Programmet, som produceras i samarbete mellan Sveriges arkitekter och tidskriften Arkitektur, innefattade inte bara städernas arkitektur, utan också historia, stadsplanering (som visserligen är en del av arkitekturen), känslor och upplevelser. Ni som läste mitt inlägg om Jerusalem vet att jag var så tagen av det besöket att jag inte riktigt kunde skriva om det, jag visste inte vad jag tyckte. Känslan av att komma tillbaka till Tel Aviv var som att andas ut och komma till lugnet igen. Jag lovade att återkomma till Jerusalem, men jag har inte varit redo ännu. Kanske är jag det snart, för efter att ha lyssnat på de två arkitekternas berättelser om sina upplevelser och känslor kan jag tala om att jag är inte ensam. Det de beskrev var i sanning väldigt väldigt likt vad jag kände, förutom att de befunnit sig i ett snöigt och ganska folktomt Jerusalem. Det var en sak i podcasten jag inte höll med om. Att det skulle kosta att surfa från mobilen. Det var fritt wifi i princip överallt i Tel Aviv!

staden.arkitekt.se gör program om fler städer, kika in på deras sida! Tack Malena som tipsade mig om detta!

Vi börjar vår vandring i gamla Jaffa, stadsdelen med 4000 år på nacken, och med hamn som varit i bruk sedan dess, men som inte klarar av att ta emot dagens fartyg. (Jag tror att de stora fartygen idag lägger till i Haifa.)  Husen här är verkligen gamla och gränderna trånga, bara konstnärer får vara bosatta här idag. Som jag skrivit förut är Jaffa en uppbyggd kulle, där man byggt över tidigare bosättningar gång på gång.

Det Ottomanska riket härskade här i många år. 1799 avrättade Napoleons trupper 2000 fångar i huset här i bakgrunden. Napoleon står staty här på hörnet som ni kanske ser.

På väg ner från gamla Jaffa gick vi genom Flea Market. Lite nyare bebyggelse än uppe på kullen men fortfarande med äldre känsla.

Vi går österut.         

På väg till Bloomfield stadium, Tel Avivs fotbollsarena. Arenan är mycket tråkig utvändigt (betydligt bättre invändigt fick vi se senare) och ligger i ett lika tråkigt industri område. Insläppet var det enda som kändes ok att fota utifrån.

Strax intill västra delen av arenan låg detta stiliga hus med terassliknande balkonger. Tel Avivs arkitektur präglas av det vita, det fyrkantiga och med de gröna växterna som viktigt inslag. Bauhaus var en byggnadsstil och jag gissar att detta relativt nya hus är byggt i den stilen. Huset är dock inte helt vitt som annars är karaktäristiskt för Bauhaus. På många ställen byggdes det och hela detta kvarter var väldigt nytt. Här styr vi kosan norrut mot Tel Aviv igen.

Vi går igenom lite äldre kvarter men ser en av de nya skyskrapor som så vitt och mäktigt, men samtidigt luftigt, tornar upp sig i staden. Här framme ligger stadsdelen Neve Tzedek.

Neve Tzedek var den första judiska stadsdelen som byggdes utanför gamla Jaffa. En riktigt mysig stadsdel. Som okunnig tyckte jag arkitekturen var skiftande. Har läst att detta område jämförs med Södermalm i Stockholm och Haga i Göteborg. Här är både populärt och därmed dyrt att bo. Överlag är det dyrt både att bo och äta i Tel Aviv.

Nu är vi nästan nere vid stranden igen på Allenby street nära Opera tower. Här är fotoaffären som så strålande fixade mitt kameraobjektiv. Pelare på husen är väldigt vanligt.

Här är Opera tower, en av stadens många nya skrapor.

Ännu en skrapa utmed stranden. Titta på balkongerna!

Den här arkitekturen får väl sägas vara spektakulär? Men rolig!

 Här har man vågat sig på färg i det vita. Det är ett av de äldre husen utmed stranden och är inte lika vackert på nära håll.

Nu närmar vi oss 130 Rock Apartments där vi bodde och det slår mig att jag knappast fotat husen där. Vita fyrkantiga rejäla Bauhaushus med pelare ut mot gatan och små täppor mellan husen.

Detta hus ligger dock i närheten och när jag fotade det var det med tanke på vattenledningsrören. Här är det färg och vi förstår så klart vad det betyder. Lite förvånande med dessa vattenledningsrör som ligger utanpå husen t.o.m. i den nyare bebyggelsen. 

Ja då har jag troligen gjort mitt längsta blogginlägg på 5 år. Är ni med ännu? Detta har sin förklaring i att jag ligger däckad i förkylning i soffan och som tröst gottar mig (fortfarande) i semesterbilderna. 

Glöm inte bort staden.arkitekt.se!

Uteliv

Lördagar är det ledig dag i Tel Aviv och här i Old Yaffo (gamla Jaffa) är det mycket liv och rörelse då.

Onsdagstema

Värdefullt

är att få koppla av från arbetet, kunna vila ut, få lite andra perspektiv genom att läsa eller genom att se på omvärlden från en annan vinkel.

Tisdagstema

På självaste

Via Dolorosa kan man hitta Holy Rock Cafe! 

Skyltsöndag

Djur(iskt)

I Tel Aviv och Jerusalem fanns det väldigt många hemlösa katter. Både restauranger och affärer satte ut vatten och mat till dem. Som ägare till två katter hämtade på ett katthem snörpte det i hjärtat att se alla dessa hemlösa djur. Sonen och jag spånade på att jobba för kastrering och omhändertagande av katter i Tel Aviv och att starta ett katthem där. Vi hade haft mycket att göra kan jag säga. De katter jag visar i denna triss är i ganska gott skick, det var inte alla som var det :(

Den här katten fick mat på en restaurang vid Banana Beach.

Den här katten letade mat vid en uteservering i Jerusalem.

En uteliggare är det här, men hemlös vet jag inte. Den låg i denna speciella bädd i gamla Jaffa. Vi promenerade förbi den vid två olika tillfällen och båda dagarna låg den så här. 

Fler djuriska bidrag på:

Jag deltar från och med 1:a mars i blogg 100:

Kontur

Ordlös lördag