25 juli 2014

Saknad

Igår fick vi veta att vår älskade katt Zigge, som inte kom hem i söndags kväll, var död.

I söndags kväll satt jag i solstolen i trädgården när Zigge kommer fram till mina fötter och jamar och tittar på mig, det känns som om han vill något. Jag böjer mig ner och lyfter upp honom. Han är otroligt tillgiven. Han lägger sig på mitt bröst och sträcker ut tassarna upp mot halsen och börjar ”trampa”. Jag är bar i halsen och det känns stickigt av klorna så jag försöker försiktigt flytta hans tassar längre ner mot tröjan men tassarna flyttar han snabbt uppåt igen. Han tittar på mig, rakt in i ögonen. Jag ser honom så nära i ansiktet att jag ser precis hur virvlarna i pälsen går åt olika håll vid hans lilla nos och jag tänker: ”Nära varandra har vi varit, men inte så här, så har jag inte sett dina virvlar i ansiktet förut.” Sedan säger jag något högt till Zigge som jag inte vet vad det kom ifrån: ”Var rädd om dig nu Zigge när det är mycket trafik på vägarna, du vet att katten jag hade när jag var liten, han blev bara någon månad gammal, sedan han blev överkörd av en bil.” Varför sa jag det? Den här stunden med Zigge var magisk och när han inte fanns i huset på måndagsmorgonen förstod jag direkt att något hade hänt. inte förrän igår, torsdag, fick vi svaret. Kände Zigge detta på sig? Kände jag detta på mig? Eller vad var det som gjorde denna stunden så full av intensiv närhet? Det får jag aldrig veta. Men jag har tack och lov fått veta vart Zigge tog vägen.

Efter att vi igår annonserat i lokaltidningen ringde en kvinna. Hon hade hittat Zigge påkörd och död i måndags morse. Denna fantastiska kvinna hade kört honom till polisstationen och lämnat in honom där. Nu ringde hon också och berättade detta, vilket var så skönt för oss. Vi kunde slippa vara oroliga över att han inte hade det bra. Jag var på polisstationen igår och såg att det var han. Han var öronmärkt och registerad hos både Sverak och Svenska kennelklubben. Då tror man att polisen tar reda på vem som äger katten och meddelar ägaren vad som hänt. Det gjorde polisen inte! De sa t.o.m. att han inte var märkt! Man tror också att polisen -  när det på tisdagen kommer in en polisanmälan om en försvunnen katt där det klart och tydligt står beskrivet hur katten ser ut, vad den har för halsband på sig och vilken märkning den har i örat - skulle kolla om de har någon katt i polishuset som stämmer med detta. Det hade de nämligen haft. Det fanns en enda katt på polishuset! Min känsla är att man från polisens sida inte bryr sig. Det är väl ett för simpelt ärende att spåra en död katt. För oss betydde detta jättemycket och jag har själv lärt mig nu att ser jag en död katt ligga i vägkanten så ska jag stanna och ta hand om den för troligen är det någon som saknar det lilla livet. Man lär så länge man lever. Jag har också lärt mig att här finns ett djurkrematorium i vår lilla kommun och dit kommer vi att lämna Zigges kropp.

Nu är jag lika gäspig som Zigge här, så jag ska gå och lägga mig.
Saknaden av Zigge är stor men störst kommer troligen saknaden att vara när "soffsäsongen" gör sitt intåg. För så här har Zigge och jag tillbringat åtskilliga timmar ihop:

God natt alla!

9 kommentarer:

Berit sa...

Åhh Cia... Jag har läst om Zigge. Saknaden efter ett djur och en vän, lyssnare och tröstare kan vara så stor. Hon/han/den fattas en. Den tomma platsen i knät eller på magen känns.

För några år sedan (ja det är väl rätt många nu förresten) blev vår Lilla Maj överkörd. Grannarna ringde och vi hämtade henne svag och full med flugor under deras uthus dit hon förmodligen orkat släpa sig. Efter ett par dagar på djursjukhuset (där de trodde hon skulle klara sig) kom hon hem och låg ständigt i en korg bredvid mig eller Anders. Ett par dagar till och hon orkade inte mer. Blicken hon gav mig efter ett svagt jam sa farväl och tack och mycket mer. Så nog vet de.

Kram från Berit

Eva Trillian sa...

Så sorgligt!
Beklagar din förlust. KRam

kort sa...

Förstår din sorg till fullo =`( En vän och go kompis finns inte mer.....Den 11 september förlorade jag min älskade 17 åriga katt och den 22 oktober förlorade jag min största hundkärlek Arne, han blev över 11 år De dog av älderdom, men så älskade...Har två katter kvar och bor efter en trafikerad väg, var gång en bil saktar in far hjärtat upp i halsgropen =( Har förlorat två katter tidigare på samma sätt som Zigge...kram

Anneli - A'la Foto sa...

Usch vad ledsen jag blir nu! Stackars lilla Zigge! Dagens ros till damen som tog hand om honom och största riset till polisen som inte ens brydde sig att kolla om katten hade en ägare som saknade den! Det är höjden av lathet av polisen! Men det speglar så samhället vi har idag och synen som samhället ser på katter! Jag blir så arg på det!

Jag förstår att din saknad är stor och jag tog up min fina Bellebus direkt efter jag läst detta och tackade högre makter att mina katter är innekatter för jag skulle aldrig klara av det där! Och oron för vägen! Usch!

Ta hand om dig nu och sörj din fina vän! FÖr han var verkligen superfin!

Stare Ström sa...

Så tråkigt.

BP sa...

Blir väldigt ledsen för din skull...
Du älskade ju Zigge. Han har varit en familjemedlem.
Åsså hade ni det nog på känn precis som du skriver. Underligt men sann...
Fint att kan ska kremeras och askan strös ut på en minneslund (antar jag).

Hoppas nu att Linnea håller sig inne och inte smiter iväg...

Varm kram till dig!

Freja sa...

Så ledsen jag blir, för dig och för Sigge. Jag vet hur det är att mista en älskad katt, det är stor sorg. På sitt sätt kommer de en så nära, de är både så hemlighetsfulla och så extremt intimt nära, att den som inte haft katt inte kan förstå.

Tack och lov att det fanns en god samarit som inte litade på att polisen skulle ge er beskedet, och så besviken jag blir på polisen. en av anledningarna till att vi märker våra katter är ju just att vi ska få veta om något hänt dem. Det kräver att vår oro tas på allvar! Katters status behöver generellt höjas, så att den blir minst lika hög som hundars!

Ta hand om dig nu, jag skickar varma tankar genom cyberrymden till dig!

Charlotta sa...

Många kramar till dig!
Blir ledsen att höra om Zigges öde och om hur nonchalant polisen hanterat detta. Men ändå en tröst att till slut få veta vad som hänt.

pino sa...

WOW!!! che bel gattone!!!